Greppa logotyp

Miljömålen

Ingress

Kväveutlakning

I genomsnitt transporterades under perioden 1970–2010 årligen cirka 110 500 ton kväve till svenska kuster via vattendrag. Dessutom tillkommer årligen ytterligare cirka 10 500 ton från avloppsreningsverk och industrier med utsläpp direkt vid kusten (uppgifter från 2010). Jordbruksläckage står för storleksordningen ca 40-45 % av den en antropogena nettobelastning av kväve.

Den sammanlagda vattenburna kvävebelastningen på havet har inte minskat under de 40 år som mätningar gjorts trots att både jordbrukets kvävegödsling och industriernas och avloppsreningsverkens kväveutsläpp har minskat under senare år. Delvis kan det förklaras med att vattenföringen har ökat under senare år. Andra orsaker är att markens naturliga läckage av kväve utgör en stor del av den totala transporten via vattendrag. Kväve fastläggs i mark, sjöar och vattendrag för att så småningom frigöras. Processen är komplicerad, vilket gör det svårt att se direkta resultat i form av minskade transporter till havet.

Föreslagna åtgärder för att minska kväveutlakningen är till exempel:

  • noggrann gödsling
  • fånggrödor
  • ökad vårbearbetning
  • vårspridning av stallgödsel
  • våtmarker

Ammoniakavgång

Delmålet att till år 2010 minska Sveriges totala ammoniakutsläpp med 15 procent jämfört med 1995 års nivå är uppnått. Sverige har också klarat kravet i EU:s takdirektiv för utsläpp av luftföroreningar, som är högst   57 000 ton år 2010.

År 2011 beräknas de svenska utsläppen av ammoniak ha uppgått till knappt 52 000 ton, vilket motsvarar en nedgång med 20 procent jämfört med år 1995. Ungefär hälften av minskningen av ammoniak från jordbruket beror på förbättrad gödselhantering, den andra hälften på att antalet svin och nötkreatur har sjunkit.

Utsläpp av ammoniak kan bidra till både övergödning och försurning. Den största utsläppskällan är djurhållningen inom lantbruket. Den kväverika gasen avges från träck och urin i djurstallarna, under lagring och vid spridning av stallgödsel. En ammoniakkälla av ökande betydelse är vägtrafiken. Orsaken är att ämnet bildas i bilarnas katalysatorer. Sammantaget står ändå jordbruket för huvuddelen av de svenska ammoniakutsläppen (storleksordning runt 90 %).

För att minska ammoniakavgången kommer rådgivningen att fokusera på utfodring. Låga sojapriser har resulterat i ökad tilldelning av protein och minskad kväveeffektivitet. Beräkningar av utfodringsrådgivare visar att det ofta går att minska råproteinhalten i foder till t ex kor utan att äventyra mjölkavkastningen.

Fosforförluster

I genomsnitt transporterades under perioden 1970–2010 årligen cirka 3 600 ton fosfor till svenska kuster via vattendrag. Dessutom tillkommer ytterligare cirka 390 ton från avloppsreningsverk och industrier med utsläpp direkt vid kusten (uppgifter från 2010). Jordbruksläckage står för storleksordningen runt 40% av den en antropogena nettobelastning av fosfor.

Fosforbelastningen på havet har inte minskat under de 40 år som mätningar gjorts, trots att både jordbrukets fosforgödsling och industriernas och avloppsreningsverkens fosforutsläpp har minskat under senare år. Orsakerna är desamma som för kväve, se ovan

Fosforförluster är nästan uteslutande vattenburna och sker särskilt i samband med höga vattenflöden. Något som kännetecknar fosforförluster från avrinningsområden är att 90 % av förlusterna kan ske från 10 % av arealen och under 1 % av tiden. Det innebär att det, förutom att hitta lämpliga motåtgärder, också är angeläget att hitta de platser där förlusterna är som störst. Åtgärder för att minska fosforförlusterna kan vara skyddszoner, effektivare utfodring, noggrann gödsling och så vidare.

Läckage av växtskyddsmedel

Växtskyddsmedel som används i jordbruket kan läcka ut i våra vattendrag. När ämnena kommer ut i vattnet finns det en risk att de påverkar vattenlevande organismer. Halterna av naturfrämmande ämnen ska vara nära noll och deras påverkan på mäniskors hälsa och ekosystemen försumbar för att uppnå miljökvalitetsmålet Giftfri miljö.

Någon minskning har dock inte kunnat observeras när det gäller risken för att växtskyddsmedel från jordbruket påverkar vattenlevande organismer. Över den tidsperiod som mätningarna har pågått har trenden i huvudsak varit relativt oförändrad, vilket kan bero på att användningen av växtskyddsmedel har varit relativt oförändrad under senare år. Detta bland annat beroende på förändrat grödval där växtföljderna ur växtskyddssynpunkt blivit sämre.

Jämfört med 1988 har däremot de beräknade hälso- och miljöriskerna minskat till 26 respektive 65 procent. Den övergripande nedgången kan främst förklaras med att användningen av flera svamp- och insektsmedel med höga riskpoäng har minskat.

Rådgivningen kring växtskydd fokuserar både på hanteringen av växtskyddsmedel och åtgärder för att få en bättre växtskyddsstrategi både ur ekonomisk och miljömässig synvinkel.

Klimatgasutsläpp

Riksdagens delmål var att de svenska utsläppen av växthusgaser som ett medelvärde för perioden 2008-2012 skulle vara minst 4 % lägre än utsläppen 1990, detta delmål nås. Till år 2020 ska utsläppen (från verksamheter som ligger utanför systemet för utsläppsrätter) minska med 40 % jämfört med 1990, detta delmål anses svårare att nå.

Jordbrukets andel av de svenska utsläppen av växthusgaser är ca 18 % eller ca 12 miljoner ton koldioxidekvivalenter (Naturvårdsverket 2009, Statistiska centralbyrån och Energimyndigheten, 2008). Utsläpp som orsakas i andra länder vid produktionen av insatsvaror (foder och mineralgödsel) till det svenska jordbruket inkluderas inte. Fördelningen mellan de olika gasformerna är enligt följande för hela Sverige: 79 % koldioxid, 11 % lustgas, 8 % metan och 2 % fluorerade gaser om alla växthusgaser räknas om till koldioxidekvivalenter. I jordbruket är istället fördelningen: 30 % av koldioxid, 40 % av lustgas, 30 % av metan. Lustgasutsläppen härstammar från tillförsel och cirkulation av kväve från foder och gödselmedel. Metangasen kommer främst från idisslarnas matsmältning och till en del från hantering av stallgödsel. Koldioxid frigörs vid odling av mullrika marker och vid användning av fossila bränslen.

 

Senast uppdaterad: 26 juni 2018